LO bluffar om Lissabonfördraget
I en liten skrift som du kan läsa om du klickar i texten du just läser demonterar Gösta Torstensson alla argument som LO-ledningen använder för att ”få Lissabonfördraget på plats”. Gösta Torstensson visar också att LO:s försvar för Lissabonfördraget är fel och har varit från början.
<!–
@page { size: 8.5in 11in; margin: 0.79in }
P { margin-bottom: 0.08in }
–>
LO
bluffar om Lissabonfördraget
LO:s förste vice ordförande
Erland Olausson skriver i LO-tidningen (16 maj):
”I dagens EU-fördrag finns inte
något skydd för strejkrätten. I det förslag till
nytt fördrag – det som kallas Lissabonfördraget – finns
ett sådant skydd. Hade vi haft detta fördrag på
plats hade sannolikt utgången i målet [dvs.
Vaxholmsmålet, min anm.] blivit en annan. Därför är
det viktigt att Lissabonfördraget antas så fort som
möjligt.”
Är detta sant? Är det så
att Lissabonfördraget, EU:s nya grundlag, innehåller det
skydd för de svenska kollektivavtalen och den svenska
konflikträtten som EU-anhängarna, bland annat Erland
Olausson, lögnaktigt påstod att vi hade fått i det
svenska medlemskapsavtalet? Nej. På samma sätt som
EU-förespråkarna i ledande positioner i
fackföreningsrörelsen förde medlemmarna och löntagarna
bakom ljuset inför folkomröstningen 1994, försöker
de idag inbilla oss att Lissabonfördraget innebär ett värn
för den av EU-domstolen skadeskjutna svenska
arbetsmarknadsmodellen.
Det som Erland Olausson hänger upp
sina förhoppningar på är att EU:s så kallade
stadga om de grundläggande rättigheterna blir rättsligt
bindande om och när Lissabonfördraget träder i kraft.
I rättighetsstadgans artikel 28 med rubriken ”Förhandlingsrätt
och rätt till kollektiva åtgärder”, kan vi läsa:
”Arbetstagare och arbetsgivare, eller
deras respektive organisationer, har i enlighet med unionsrätten
samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla
och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och
att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva
åtgärder för att försvara sina intressen,
inbegripet strejk.”
Texten kanske låter som en
bekräftelse av de fackliga EU-anhängarnas förhoppningar,
men det är enbart en villfarelse.
För
det första; rättighetsstadgan tillför inte en
enda ny rättighet till EU:s medlemsländer. Redan i det
första förslaget till konstitution för EU, som
röstades ned i Frankrike och Holland, gjordes det helt klart att
stadgan inte handlar om att garantera allmänna rättigheter
för EU:s medborgare utan att den bara kan tillämpas på
EU:s egna institutioners beslut och när medlemsstaterna
tillämpar EU-rätten. ”Bestämmelserna i denna stadga
riktar sig […] till unionens institutioner, organ och byråer
samt till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar
unionsrätten.” [Artikel 51.1]
I det nya Lissabonfördraget, som
ersätter den nedröstade EU-konstitutionen, har
rättighetsstadgan lyfts ur fördragstexten och bifogats
fördraget i form av ett protokoll. Även om protokollet är
juridiskt bindande, klargörs det återigen att stadgan inte
tillför några nya rättigheter eller principer för
medlemsländerna. I protokollet om Polens och Storbritanniens
tillämpning av rättighetsstadgan konstateras att ”stadgan
bekräftar de rättigheter, friheter och principer som
erkänns inom unionen och gör dem mer synliga, dock utan att
skapa några nya rättigheter eller principer”.
För
det andra; Enligt Ulf Öberg, som företrädde
Byggnads och Elektrikerförbundet vid EU-domstolen i
Vaxholmsmålet, är Lissabonfördraget från en
social utgångspunkt betydligt sämre än den nedröstade
EU-konstitutionen. ”EU:s stadga om grundläggande rättigheter
har nämligen nedgraderats till ett underordnat protokoll i
Lissabonfördraget”, konstaterar Ulf Öberg i en
debattartikel i Aftonbladet [27 maj 2008].
Han fortsätter: ”Till råga
på allt har Storbritannien och Polen fått ett undantag
från sociala rättigheter i Lissabonfördraget. Denna
undantagsmöjlighet undergräver påståendet att
strejkrätten och rätten till kollektiva förhandlingar
utgör en grundläggande rättighet. Det är en
skamfläck i Europas konstitutionella historia. Undantaget är
dessutom en processuell mardröm för svenska fackföreningar.
Framtida skadeståndsanspråk, till följd av i Sverige
vidtagna stridsåtgärder, kan komma att bedömas av
bland andra brittiska och polska domstolar, där sympatiåtgärder
kan anses vara otillåtna. Arbetsgivarsidan har därmed fått
ett nytt vapen mot fackliga stridsåtgärder, enbart genom
möjligheten att tillfoga fackföreningar skyhöga
rättegångskostnader och utdragna rättsprocesser i
andra medlemsstater.”
Ulf Öberg tillintetgör Erland
Olaussons påstående: ”Sanningen är att varken
antagandet eller förkastandet av Lissabonfördraget skulle
spela någon som helst roll i förhållande till de
problem som har uppstått efter EG-domstolens dom i Lavalmålet.”
Lissabonfördraget innehåller
således, enligt de berörda LO-fackens egen advokat, inga
nya rättigheter för löntagarna och deras fackliga
organisationer. Den rättighetsstadga som infogas i
Lissabonfördraget kommer även i fortsättningen att
vara underordnad den fördragsgjutna fria rörligheten.
För
det tredje; Såväl den svenska regeringen som de
fackliga organisationerna åberopade i sina skriftliga och
muntliga yttranden under förhandlingen i EU-domstolen artikel 28
i EU:s rättighetsstadga som argument för att domstolen
skulle väga rätten att vidta fackliga stridsåtgärder
tyngre än den fria rörligheten för tjänster och
därmed avgöra Vaxholmsmålet till de fackliga
organisationernas fördel.
Så här heter det i det
skriftliga yttrande som regeringen, företrädd av
departementsrådet Anders Kruse, lämnade in till
EU-domstolen den 30 januari 2006: ”Rätten till stridsåtgärder
och rätten att förhandla och sluta kollektivavtal är
erkända av Europeiska unionen som en grundläggande
rättighet. Enligt artikel 28 i Europeiska Unionens stadga om de
grundläggande rättigheterna har arbetstagare och
arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, i enlighet med
gemenskapsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt
att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga
nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa
kollektiva åtgärder för att försvars sina
intressen, inbegripit strejk” [punkt 59].
För
det fjärde; ett skriftligt svar från den svenska
EU-kommissionären Margot Wallström [4 oktober 2007] på
en fråga som vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt
Svensson ställt till EU-kommissionen visar att Lissabonfördraget
inte ändrar någonting i sak.
”När det gäller
förhållandet mellan grundläggande rättigheter
och de fyra grundläggande friheterna (fri rörlighet för
personer, varor, tjänster och kapital) har EG-domstolen
utvecklat tydliga principer. Kommissionen anser att denna rättspraxis
inte på något sätt kommer att påverkas genom
att stadgan görs juridiskt bindande.”
I ett svar [15 april 2008] från
kommissionären med ansvar för den inre marknaden Charlie
McCreevy på en annan fråga från Eva-Britt Svensson
sägs det bland annat att ”fackföreningarna kan fortsätta
att vidta fackliga stridsåtgärder förutsatt att dessa
motiveras av legitima mål […] samt är ändamålsenliga
och proportionella […] Det är i sista hand de nationella
domstolarna som ska avgöra".
EU-kommissionärernas svar ger inte
något som helst stöd för påståendet att
Lissabonfördraget där EU:s rättighetsstadga ingår
skulle skydda konflikträtten mot framtida domar som den i
Vaxholmsfallet. [Charlie McCreevy var för övrigt den
kommissionär som öppet stödde det lettiska företaget
i Vaxholmsmålet under ett Stockholmsbesök i oktober 2005.]
För
det femte; EU:s rättighetsstadga tillämpas redan av
EU:s lagstiftande institutioner. När rättighetsstadgan den
7 december år 2000 antogs som en politisk deklaration åtog
sig EU-kommissionen, EU-parlamentet och EU:s ministerråd att
tillämpa stadgan även om den inte getts formell bindande
karaktär i EU-rätten.
I ett svar till den danske
EU-parlamentarikern Jens-Peter Bonde den 6 oktober 2006, upplyste
EU-kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, att
stadgan redan använts 117 gånger vid antagande av
rättsakter i EU.
[Även om det i rättighetsstadgan
slås fast att den inte på något sätt ska utöka
unionens befogenheter och att den i sig inte utgör någon
rättslig grund för unionen att agera lagstiftare, är
risken överhängande att i synnerhet EU-kommissionen och
EU-parlamentet kommer att begagna sig av rättighetsstadgan som
en språngbräda för en successiv maktöverföring
från de nationella demokratierna till unionens överstatliga
institutioner.]
För
det sjätte; Att rättighetsstadgan blir juridiskt
bindande har ingen egentlig betydelse för EU:s domstol i
Luxemburg. I regeringens promemoria om Lissabonfördraget [Ds
2007:48] konstaterar att ”EG-domstolen tillämpar redan
motsvarande rättighetsskydd som i stadgan i sin rättspraxis.”
Att så är fallet framgår med all önskvärd
tydlighet i Vaxholmsdomen. EU-domstolen slår fast, bland annat
med hänvisning till EU:s stadga om de grundläggande
rättigheterna, att rätten att vidta fackliga stridsåtgärder
redan idag är en grundläggande rättighet i
EU-rätten.[1]
Men enligt förhandsavgörandet
i Vaxholmsmålet ”kan det för utövandet av denna
rättighet icke desto mindre gälla vissa begränsningar”.
EU-domstolen konstaterar att de svenska fackens blockad var ett
hinder för friheten att erbjuda tjänster på EU:s inre
marknad. Så här formulerar sig juristerna: ”Denna rätt
att vidta stridsåtgärder kan göra det mindre lockande
och till om svårare för nämnda företag att
utföra bygg- och anläggningsarbeten i Sverige och den utgör
därmed en inskränkning i friheten att tillhandahålla
tjänster…”
För
det sjunde; domar i EU:s domstol avkunnas med EU:s fördrag
som grund. Lissabonfördragets innehåll är på
detta område detsamma som nuvarande fördrag, marknaden
kommer först. I Vaxholmsdomen konstaterar EU-domstolen att
fackliga stridsåtgärder är en grundläggande
rättighet inom EU, men att de svenska fackens blockas var ett
hinder för friheten att erbjuda tjänster på EU:s inre
marknad.
Läser man vad som står i
rättighetsstadgan blir det tydligt att den inte på något
sätt står i motsättning till EU-domstolens bedömning
av Vaxholmsmålet – tvärtom. I det avsnitt som rör
förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder
står det att arbetsgivare och arbetstagare har rätt att
förhandla och ingå kollektivavtal, samt att de i händelse
av intressekonflikter kan tillgripa kollektiva åtgärder,
inbegripet strejk.
Så långt verkar allt i sin
ordning. Men det finns ett men. Och det är ett mycket viktigt
men.
Rättigheterna kan endast användas
i enlighet med unionsrätten. Vilket betyder att konflikträtten
– precis som Vaxholmsdomen slog fast – är underordnad den
fria rörligheten för tjänsteföretag, varor,
arbetskraft och kapital, något som är själva
grundbulten i unionsrätten.
För
det åttonde; de flesta bestämmelserna i
rättighetsstadgan är formulerade på ett generellt
sätt, eller luddigt om man så vill, och lämnar därmed
i stor utsträckning till den framtida rättstillämpningen
att närmare konkretisera innehållet i dem. Ett exempel är
att det i olika artiklar hänvisas både till unionsrätten
och nationella lagar och praxis. Ett annat exempel är att det
slås fast att stadgan enbart riktar sig till EU:s
institutioner, och till medlemsländerna när dessa tillämpar
unionsrätten.
Det är idag svårt att veta
vilka politiska konsekvenser rättighetsstadgan kommer att få
och hur den konkret kommer att påverka den svenska
arbetsmarknadsmodellen. Vad vi vet är att det inte är
regeringen eller riksdagen som avgör detta, utan juristerna i
EU-domstolen om Lissabonfördraget träder i kraft.
”Det materiella innehållet i
stadgans rättigheter kan komma att påverkas av framtida
praxis från EU-domstolen och denna praxis kan därigenom få
betydelse för tillämpningen av unionsrätten i
Sverige”, skriver regeringen i sin promemoria om Lissabonfördraget
[Ds 2007:48, sida 120].
Lissabonfördraget innebär i
sak ingen förändring i förhållande till
dagsläget. Erland Olausson har därför fel när han
påstår att Lissabonfördraget skulle förhindrat
Vaxholmsdomen.
Snarare tvärtom, vill jag påstå.
Lissabonfördraget innebär att
EU-domstolen även i formell mening får rätt att
överpröva den svenska kollektivavtalsmodellen. I ingressen
till rättighetsstadgan konstateras det att stadgan ska tolkas av
unionens och medlemsstaternas domstolar. Svenska domstolar kan och
ska begära förhandsbesked av EU-domstolen för att den
ska bestämma innebörden i rättighetsstadgan och därmed
bestämma ramarna för den svenska modellen på
arbetsmarknaden.
De fackliga organisationernas första
försvarslinje i Vaxholmsfallet var att Arbetsdomstolen inte
skulle begära ett förhandsavgörande från
EU-domstolen, eftersom ”rätten att reglera fackliga
stridsåtgärder ligger kvar hos medlemsstaterna” såsom
det formuleras i ett officiellt dokument från LO, Byggnads och
Elektrikerförbundet med rubriken ”De fackliga
organisationernas rättsliga argument i Lavalmålet”.
Lissabonfördraget går stick i stäv mot denna viktiga
och riktiga principiella hållning. Rättighetsstadgans
artikel 28 erkänner rätten att ”tillgripa kollektiva
åtgärder” för arbetstagarna eller deras
organisationer ”i enlighet med unionsrätten samt nationell
lagstiftning och praxis”. Om Lissabonfördraget träder
ikraft kan man därför inte längre hävda att
arbetsrätten är en nationell angelägenhet.
Beslutanderätten går förlorad till EU, närmare
bestämt till de enväldiga och politiskt oansvariga
juristerna i Luxemburg.
Lissabonfördraget innebär
dessutom att den rättspraxis som EU-domstolen tillämpade i
Vaxholmsdomen blir cementerad. I det av Lissabonfördraget
reviderade Fördraget om Europeiska unionen anges det [artikel
6.1 tredje stycket] att rättighetsstadgan ska tolkas och
tillämpas i enlighet med de allmänna bestämmelserna i
stadgan och ”med vederbörlig hänsyn till de förklaringar
som det hänvisas till i stadgan”.
I en förklaring till artikel 52 i
stadgan, som handlar om rättigheternas räckvidd och
tolkning, refereras det till EU-domstolens rättspraxis enligt
följande: ”Det följer emellertid av en väl etablerad
rättspraxis att dessa rättigheter kan begränsas,
särskilt inom ramen för en gemensam organisation av
marknaden […]”
De rättigheter stadgan innehåller,
till exempel rätten till kollektiva åtgärder i
artikel 28, kan således, enligt förklaringen till artikel
52, begränsas med hänvisning till den inre marknaden med
fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och
arbetskraft. Det vill säga precis det EU-domstolen gjorde i
Vaxholmsfallet.
Att säga ja till Lissabonfördraget
är, enligt mitt förmenade, att säga ja till
Vaxholmsdomen, även om LO:s förste vice ordförande
försöker inbilla oss något annat.
Gösta
Torstensson
Redaktör
för Kritiska EU-fakta
Fotnot:
1]
Att konflikträtten betraktas som en grundläggande rättighet
inom EU är inget nytt.
Enligt den europeiska sociala stadgan,
undertecknad i Turin den 18 oktober 1961 och reviderad i Strasbourg
den 3 maj 1996, erkänns ”arbetstagarnas och arbetsgivarnas
rätt att vidta kollektiva åtgärder i händelse av
intressekonflikt, däri inbegripit strejk, om inte annat följer
av förpliktelser enligt gällande kollektivavtal” [artikel
6.4].
I gemenskapens stadga om arbetstagares grundläggande sociala
rättigheter, antagen vid Europeiska rådets möte i
Strasbourg den 9 december 1989, konstateras att ”Rätten att
tillgripa kollektiva åtgärder i fall av intressekonflikt
skall innefatta strejkrätt, med förbehåll för
skyldigheter som härleds ur nationella regler och
kollektivavtal” [punkt 13].
Enligt artikel 136 i det nuvarande
EG-fördraget ska den europeiska sociala stadgan och
gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala
rättigheter beaktas. I Vaxholmsdomen refererar EU-domstolen till
dessa båda stadgor, liksom till EU:s stadga om grundläggande
rättigheter, proklamerad i Nice den 7 december 2000.