Lars Ohly pratade inte i Stockholm i år utan valde att hålla sitt tal i Hultsfred.
Klicka i texten och läs hela talet.

 

Lars Ohly, partiordförande
Första maj 2007
Hultsfred, Linköping

Kamrater, mötesdeltagare

Ett problem i svensk politik är att det ibland är svårt att höra
skillnaden mellan olika partier. Det är inte bara valaffischerna som är
till förväxling lika. Här i Sverige har vi begåvats med ett nytt
arbetarparti. Moderaterna har insett att det inte finns någon möjlighet
att vinna val eller sympatier på högerpolitik, alltså måste man låtsas
vara något annat. Men hur mycket arbetarparti är moderata
samlingspartiet?

Det nya arbetarpartiet vill sälja ut gemensamt ägda företag till
privatkapitalet. Det är en sanslöst dålig affär för alla oss som
hittills ägt dessa företag och leder dessutom till att förmögenheter
och makt omfördelas till de redan rika. I många kommuner kommer det
kommunala beståndet av hyresrätter att minska så att det snart blir
rätt att tala om allmännyttan som nödbostäder eller fattighus. Bostäder
ska ses som en vara som vilken som helst och någon social
bostadspolitik finns inte hos det nya arbetarpartiet.

Utbildningspolitiken är i stark förändring. Högern riktar in sig på
tidigare betyg, betyg i ordning och uppförande, bannlysning av
elevdemokrati, repressiva åtgärder och rätt för lärare att beslagta
mobiltelefoner. Men dessutom har vi en regering som försämrar Komvux,
slopar rekryteringsbidraget (som bland annat gått till elever med läs-
och skrivsvårigheter) och försvårar för den som varit ute i arbetslivet
att söka in på högskola eller universitet.

Det ska löna sig att vara rik enligt det nya arbetarpartiet.
Regeringen vill använda skattepengar så att de rika hålls på gott
humör. Inkomstskattesänkningar, borttagandet av fastighetsskatten,
skatteavdrag för städning och slopandet av förmögenhetsskatten går
direkt till dem som redan är rikast och tjänar mest. Samtidigt är
högerns attacker på A-kassa och socialförsäkringar helt logiska. Det
ska kosta att vara fattig. Därför ökar avgifterna till A-kassan
samtidigt som ersättningen till arbetslösa och sjuka sänks.

Det finns inte tillstymmelse till feminism i regeringens politik,
däremot förslag om vårdnadsbidrag. Det är ironiskt att en regering som
valdes efter en valkampanj som i stor utsträckning handlade om att
bekämpa utanförskap och bidragsberoende nu är beredd att införa ett
nytt bidrag som betalar människor för att inte arbeta. "Bidrag för vård
av frisk man i hemmet" skulle det kunna kallas.

Miljöfrågorna överlåts nu i allt större utsträckning på marknaden.
Även om det blivit omöjligt till och med för storföretagen och högern
att helt bortse från klimathotet saknar de politik för att minska den
globala uppvärmningen. Marknadslösningar riskerar alltid att fastna i
kortsiktiga lönsamhetsresonemang.

Slutsatsen måste bli att moderaterna är ett arbetarparti som vill
öka skillnaderna mellan klasser och mellan kön, som säljer ut
gemensamma tillgångar, privatiserar välfärden, förstärker sorteringen i
utbildningspolitiken och struntar i miljöfrågorna. Nästa steg blir väl
att kristdemokraterna kallar sig feminister, att Sverigedemokraterna
kallar sig "det nya invandrarpartiet" och att folkpartiet kallar sig
liberala.

Mötesdeltagare,

Nu kommer högern att privatisera och sälja ut allt de kan. Gemensamt
ägda företag säljs ut till det privatkapital som ser stora möjligheter
till framtida vinster i ägandet av Nordea, Telia Sonera, Vin &
Sprit och SBAB. Det är inte bara en sanslöst dålig affär för alla oss
som hittills ägt dessa företag, det leder dessutom till att ännu några
marknader dras undan från demokratiskt inflytande och kontroll. Så
omfördelas både förmögenheter och makt till de redan rika. Det är värt
att notera att miljöpartiet vill sälja statliga företag i samma
omfattning som högerregeringen.

Men även i kommuner och landsting accelererar privatiseringarna.
Fler privata skolor kommer att beviljas tillstånd. Även här har högerns
politik stöd av miljöpartiet som sannolikt anser att utvecklingen går
för långsamt. Idén om en sammanhållen skola för alla är starkt
tillbakatryckt idag, men därför också så nödvändig att lyfta fram.

Privatiseringar av vård och omsorg kommer att fortsätta. Fler
verksamheter avknoppas och säljs ut. Snart har vi ett system där det
krävs tilläggsförsäkringar för att få tillgång till den bästa vården
eller äldreomsorgen. Vinstintresset smygs in och kommer att spela en
allt större roll i organiserandet av välfärden.

Det är ett politiskt val att låta bli att förbättra hemtjänsten för
alla gamla som behöver och i stället skänka pengar till
Djursholmsfamiljer som anställer en barnflicka. Det är ett politiskt
val att avstå från nyanställningar inom sjukvård, skola, förskola,
äldreomsorg och kultur och i stället ta bort förmögenhetsskatten. Det
är en prioritering som högern väljer att göra.

Friheten som följer av att vara trygg med att välfärden gäller alla
och fördelas efter behov ersätts av friheten att välja vilket privat
företag som ska utföra hemtjänst en timme var tredje vecka. När vi
förespråkar offentligt finansierad och organiserad välfärd gör vi det
inte i något missriktat försvar för verksamheter som ibland präglats av
resursbrist och byråkrati. Friheten att påverka hur samhällsservicen
ska se ut måste öka för alla de som använder sig av offentliga
tjänster. Reformen med två timmars "egen tid" för de boende på ett hem
för äldre i Eslöv kan tjäna som föredöme. Varje vecka disponerar varje
boende en personal och kan själv välja vad man vill använda sin egna
tid till. Det kan vara att åka och fika på kaféet i centrum eller
handla på stormarknaden eller ta en skogspromenad. Det är verklig
valfrihet och ökar kvaliteten i äldreomsorgen.

Även om högerregeringen aviserat förändringar av tandvårdens
finansiering kommer det inte leda till ett system där tandvård faller
under sjukvårdens högkostnadsskydd. En tandvårdsreform värd namnet
kommer vi därför att fortsätta att kämpa för.

Pensionsöverenskommelsen mellan socialdemokraterna och
högeralliansen var också ett utslag för en privatisering av
pensionerna. Arbetarrörelsen måste stå för en samhällsmodell med
försäkringssystem som ger bra ersättning till sjuka, arbetsskadade,
arbetslösa och pensionärer och som minimerar behovet av privata
tilläggsförsäkringar.

Första maj-firare,

Med den globala uppvärmningen följer att glaciärer och poler smälter
så att havsnivån stiger. Därmed riskerar stora landområden att
översvämmas och människor får svårt att bo kvar i kustnära områden.
Samtidigt kommer torkan och öknarna att bre ut sig så att det blir
omöjligt att odla mark i områden där det idag är möjligt att leva av
spannmålsodling. Som vanligt är det de fattigaste som drabbas först och
värst.

Även om det blivit omöjligt till och med för storföretagen och
högern att helt bortse från klimathotet så saknar de en politik för att
minska den globala uppvärmningen. Och det är inte så underligt. Som
marknadsliberaler tror de att marknaden kan lösa miljöproblemen och
skapa en ekologiskt hållbar utveckling. De har fel. Marknadslösningar
riskerar alltid att fastna i kortsiktiga lönsamhetsresonemang.

Nu krävs politiska beslut om massiva satsningar på förnybara
energikällor som vindkraft, solenergi och biobränslen och mindre
miljöbelastande bilar som drivs med etanol, biogas eller som
elhybrider. Det handlar om att använda gemensamma resurser för att
stimulera forskning, utveckling och produktion. Det kan mycket väl
kombineras med åtgärder som gör det lönsamt att välja mindre
miljöbelastande.

En radikal miljöpolitik blir dessutom endast möjlig om den förenas
med solidaritet och rättvisa. Det är inte de fattigaste i världen som
förbrukar mest av ändliga resurser eller som bidrar till de största
utsläppen av växthusgaser. Kraven på att lösa problemen måste alltid i
första hand ställas på dem som begår mest rovdrift. Per capita är det
uppenbart att det mer handlar om att ställa om produktion och
konsumtion i USA än i Afrika.

Samma sak kan sägas om miljöpolitiken inom ett land som Sverige.
Kraven måste ställas väsentligt högre på familjen i Djursholm med 300
kvm uppvärmd boendeyta, två bilar varav en stadsjeep och flygresor till
utlandet flera gånger per år – jämfört med kraven på den ensamstående
mamman i en hyreslägenhet som åker kollektivt. Det handlar helt enkelt
om att definiera ett rättvist miljöutrymme och förhindra en rik
överklass att köpa sig rätten att skita ner. De nyliberala partierna,
som skyr gemensamma lösningar som pesten, kan aldrig presentera en
lösning av miljöproblemen.

Kamrater,

Det fanns inte mycket positivt att hämta i valresultatet för oss som
vill att solidaritet och rättvisa ska råda i samhället. Varje dag med
en högerregering vid makten är en förlorad dag. Men om det finns något
positivt så är det att vi nu kan börja tänka nytt när vi funderar över
hur samhället ska organiseras i framtiden. Vi behöver inte känna oss
bundna av gamla lösningar. Låt mig peka ut tre utmaningar som
arbetarrörelsen står inför.

För det första:

Sedan 70-talets reformer har inga stora förändringar skett i
lagstiftningen som reglerar arbetsmarknaden. Ändå har det mesta
förändrats de senaste 30 åren. I stället för fasta
tillsvidareanställningar har andra anställningsformer blivit vanligare:
visstidsanställning, korttidsanställning, vikariat, provanställning
eller inhyrda bemanningsföretag. Kryphålen för företag som vill slippa
ansvar för sina anställda har blivit fler och större.

Påtvingade deltider är ett allt större problem, framför allt i
kvinnodominerade branscher. Det är märkligt att nästan alla
arbetsplatser där fler män arbetar har heltid som grund, medan kvinnor
inom Handels, Kommunal och andra branscher påtvingas deltid.

På många arbetsplatser har tystnaden brett ut sig. Att
vi 2007 har ett klimat på arbetsplatserna där människor i rädsla för
sparken inte vågar hävda sina fackliga rättigheter är en skam. Ännu
värre är att det också förekommer att arbetsgivare kommer undan med
olagliga uppsägningar och föreningsrättskränkningar.

Men i
högerns värld är det fackföreningsrörelsen som är det stora hotet.
Högerföreträdare talar om "maffiametoder" när Hotell och restaurang
försöker få till stånd kollektivavtal. Att arbeta för lika rättigheter
och ordning och reda på arbetsmarknaden är i centerpartiets värld
jämförbart med att stödja kriminalitet.

Men
vad händer om facket inte kräver avtal på alla arbetsplatser?
Arbetsgivare kan välja bort att anställa medlemmar i facket och i
realiteten hotas föreningsrätten. Konkurrensen snedvrids och oseriösa
företag som struntar i lagar och avtal gynnas. Samtidigt ökar vinsterna i näringslivet och makten som följer av ägandet är mer ojämlikt fördelat idag än tidigare.

Nu måste arbetarrörelsen formulera en ny politik för rättigheter och
inflytande på arbetsmarknaden, en arbetsrättslig lagstiftning som
stärker kollektivavtalens ställning och utjämnar makt mellan
arbetsköpare och anställda. Det direkta inflytandet på arbetsplatserna
för löntagarna och deras fackliga organisationer måste öka. Vi måste
också våga formulera en politik som på allvar angriper
maktkoncentrationen inte minst inom medierna.

För det andra:

Det finns inte tillstymmelse till feminism i regeringens politik
eller i deras analys av samhällsutvecklingen. Tvärtom föreslås åtgärder
som förstärker könsmaktsstrukturer och rullar tillbaka kvinnokampen ett
antal år i tiden.

Det vårdnadsbidrag som aviserats kommer sannolikt att ligga på runt
4 000 kronor i månaden. Ingen tror väl att särskilt många män kommer
att stanna hemma för att ta hand om barn för den summan. Men inte
heller alla kvinnor kommer att stanna hemma. Risken är stor att framför
allt kvinnor med välavlönade män och kvinnor som redan står utanför
arbetsmarknaden kommer att avlägsna sig allt längre från denna marknad.
Det handlar om kvinnor som varit sjuka, är arbetslösa eller beroende av
försörjningsstöd. Vårdnadsbidraget kommer sannolikt också att få effekt
i form av minskad integration. Risken är stor att många barn till
invandrade föräldrar kommer att ha en mamma hemma med vårdnadsbidrag i
stället för att vara bland andra barn i förskolan som förbereder sig
för skolgången.

Det är ironiskt att en regering som valdes efter en valkampanj som i
stor utsträckning handlade om att bekämpa utanförskap och
bidragsberoende nu är beredd att införa ett nytt bidrag som betalar
människor för att inte arbeta. Men det är också en politik som
motverkar en rättvisare fördelning av det betalda och obetalda arbetet
mellan kvinnor och män.

Den stora utmaningen för att skapa rättvisare och mer jämlika
villkor mellan kvinnor och män är att se till att kvinnors löner ökar
mer än mäns löner i framtiden. Arbetsgivarna på den offentliga sektorn
är idag borgerliga politiker som skyr varje höjning av lönerna som
pesten. Vi måste visa att vi har en politik som minskar skillnaderna
mellan kvinnor och män. För att arbetarrörelsen ska kunna bli trovärdig
i kampen för att höja kvinnors löner måste dessutom avtalsrörelserna
föras så att de lägst avlönade inte bara får mest i procent utan också
mest i kronor.

Idag demonstrerar vi därför särskilt för Kommunals medlemmar som kämpar för rättvisare löner och rimligare arbetsvillkor.

För det tredje:

Utbildningspolitiken är i stark förändring. Major Björklund
levererar förslag i en rasande fart, och det handlar om tidigare betyg,
betyg i ordning och uppförande, bannlysning av elevdemokrati,
repressiva åtgärder och rätt för lärare att beslagta mobiltelefoner.

Men den stora skillnaden mot tidigare märks i synen på den totala
utbildningsnivån i samhället. Sverige har sannolikt inte sedan
folkskolans införande 1842 haft en regering som haft som ambition att
sänka utbildningsnivån i samhället. Men nu har vi en regering som på
punkt efter punkt genomför förändringar som leder i fel riktning.

Tidigare har alla godkända gymnasieutbildningar gett behörighet att
söka till universitet och högskola. Det ändras nu eftersom regeringen
ser viss teoretisk kunskap som onödig på yrkesförberedande program.
Särskilt kommer studerande på omvårdnadsprogrammet drabbas, där många
tidigare gått vidare till universitet och högskola.

Samtidigt skärs den kommunala vuxenutbildningen ner så att det blir
svårare att läsa in behörighet i efterhand. Det rekryteringsbidrag som
gjort det möjligt för till exempel elever med läs- och skrivsvårigheter
att läsa in grundskola eller gymnasium på längre tid har slopats. Och
arbetslivserfarenhet ska inte längre kunna räknas som merit och ge
poäng vid ansökan till högskolestudier.

Sammantaget får vi en utbildningspolitik som gör de tidiga livsvalen
allt viktigare. Det ska bli svårare att ändra sig när man väl valt
inriktning på gymnasiet. Den borgerliga skolpolitiken bygger på det
gamla ordspråket "Skomakare bli vid din läst". Det är ett ordspråk som
överheten hittat på för bevara klassamhället. Skolans uppgift blir att
skola arbetskraften och föra var och en till hans rätta fålla, som Blå
Tåget sjöng.

Skulle någon arbetarunge ändå hamna på högskola eller universitet så
är studiemedlen så låga att det krävs arbete vid sidan av
heltidsstudierna – om man inte har förmånen att ha föräldrar som kan
sponsra studierna. Studiemedlen måste höjas, det är en klassfråga!

Nu måste arbetarrörelsen skapa en modern
skola, till skillnad från Björklunds sorteringsskola. Vi måste arbeta
för en gymnasieskola som inkluderar alla och ger alla samma
möjligheter. Därför måste alla program på gymnasieskolan ge eleverna
förmåga att ta initiativ och lösa såväl teoretiska som praktiska
problem, att tänka kritiskt, att ifrågasätta etablerade sanningar och
att kunna arbeta både självständigt och i samarbete med andra.

Till detta krävs mer resurser och fler lärare.

Vi
vill skapa ett utbildningssystem som vi betalar och driver gemensamt.
Alla ska ges likvärdiga möjligheter till utbildning, bildning och
kunskap. Alla delar av utbildningsväsendet ska aktivt bidra till
minskade sociala orättvisor, ökad jämställdhet och ökad tolerans genom
att förmedla kunskaper, motverka diskriminering och rasism och utveckla
ett demokratiskt arbetssätt.

Om vi
misslyckas med denna utmaning kommer Sverige att stå sämre rustat inför
framtiden samtidigt som klasskillnader och ojämlikheter förstärks.
Kunskap är makt – och därför är allas rätt till kunskap så central för
varje socialistisk rörelse.

Mötesdeltagare,

Många människor i vårt land känner sig
svikna av samhället. Alltför många saknar jobb, andra saknar bostad. En
del stängs ute från välfärdssystemen, och de som är kvar får lägre
ersättningar och sämre villkor.

Samtidigt
har vi idag över trettio miljarder i överskott i statens budget, som
kunde ha använts för att göra människors liv lite lättare. Att inte
satsa pengarna på välfärd, jobb, utbildning och kultur har skapat ökade
orättvisor, och har tvingat många till sämre levnadsvillkor.

Nu
använder högern överskotten till att dela ut till de rikaste, och
samtidigt dra åt snaran ännu hårdare kring dem som har det allra
svårast. Samtidigt är samma etablissemang upprörda över att människor
vänder sig till högerpopulister. Men en politik som enbart gynnar de
redan rika göder rasismen.

Inom loppet av någon vecka har nu
Sveriges tre största partier bestämt sig för att "ta debatten" med
Sverigedemokraterna, genom att bjuda in till debatt i TV. Det leder
fel. Om rasisterna behandlas som ett parti vilket som helst legitimeras
deras människosyn och politiska utgångspunkter, och en antidemokratisk
politik förmedlat med hatspråk görs till vardag. Det som kommer att
hända om extremhögern får sätta dagordningen är ett gradvis
accepterande av deras verklighetsbild.

Även om sverigedemokraterna inte beskriver sig som rasister utan om
"kulturer" så är deras ideologiska utgångspunkter desamma. De menar att
det finns ett äktsvenskt väsen, och material till detta äktsvenska
hämtar de ur murkna nationella självbilder som fabricerades på
1800-talet. De använder demonisering, vulgärpropaganda och lögner.
Deras företrädare ljuger om kostnaderna för invandringen, de ljuger om
brottslighet och etnicitet. Vi måste vara vaksamma på och vägra delta i
omformuleringar av begrepp som massinvandring istället för invandring,
så kallad flykting istället för flykting, islamism istället för islam.

Men framför allt måste vi ta debatten i människors vardag. Debatten
skall tas i kommunfullmäktige, på insändarsidorna, på arbetsplatser, i
pensionärsorganisationer, i hyresgästorganisationer och
bostadsrättsföreningar och i facket. Det behövs fler som faktiskt tar
debatten, där den redan finns. Det behövs däremot inte fler yrvakna
politiker och journalister som ger nya utrymmen för hatet mot en stor
grupp av Sveriges invånare.

Slutligen,

Låt
oss aldrig glömma att första maj är en internationell högtidsdag. Vårt
arbete för ett solidariskt Sverige är ett bidrag till arbetet för en
solidarisk värld. Därför är det nödvändigt att vi idag också
demonstrerar för Latinamerikas folks rätt till utveckling utan
inblandning från USA, för ett slut på alla folkrättsvidriga krig och
ockupationer, för den kurdiska befolkningens rätt till självbestämmande
och demokrati och för den afrikanska kontinentens rätt till fred och
demokrati.

Jag
vill särskilt lyfta fram det palestinska folkets rätt till frihet,
demokrati och självständighet. Omvärldens tystnad om den apartheidstat
som håller på att skapas genom att den palestinska befolkningen byggs
in i ghetton är skamlig. Den israeliska mur som nu byggs inne på
palestinskt område ska bli 73 mil lång. När muren är klar kommer den
att ha annekterat 47 % av Västbanken och helt isolerat 92 palestinska
byar och städer.

Vi
måste stoppa muren! Vi måste protestera mot Israels övervåld och det
dagliga förtryck som palestinier utsätts för. Vi måste utforma en ny
utrikespolitik som inte bugar och bockar för George Bush eller hans
allierade utan vågar ta sin utgångspunkt i den radikala parollen Alla
folks frihet – hela världens fred!

Leve första maj!
Leve rättvisan och solidariteten!

———-

Uppdaterades: 02 maj 2007