Flamman publicerar i dagens nummer en artikel av Otto Rehbinder som beskriver hur borgarna ställer till ett större problem på sikt genom att sälja ut vår gemensamma egendom. Och gör detta genom att i vanlig ordning göra ett problem av något som inte är ett problem för att rättfärdiga sina ideologiska utförsäljningar.
Klicka i texten du just läser och förundras.

<!–
@page { size: 8.5in 11in; margin: 0.79in }
P { margin-bottom: 0.08in }
–>

Utförsäljningarna
är en ekonomisk förlust för Sverige

Utförsäljningen
av vår gemensamma egendom motiveras med att det minskar
räntekostnaden på en alldeles för stor statskuld. Det
måste avfärdas som kvalificerat struntprat.

Den
borgerliga regeringen planerar att sälja
statliga bolag för 200 miljarder kronor under innevarande
mandatperiod. Motivet till utförsäljningarna kan
sammanfattas enligt följande: nyliberal ideologi.
I en första
omgång är sex bolag utpekade: Nordea, Telia Sonera, OMX,
Vasakronan, SBAB och Vin & Sprit. En påstådd
anledning till utförsäljningarna är att betala av på
statsskulden.
Teoretiskt skulle detta innebära mindre
räntekostnader för staten. Nu är det emellertid så
att de planerade vinsterna för bolagen är större än
de minskade räntekostnaderna. Detta innebär med andra ord
en löpande förlust framöver. Att minska statsskulden
är därför inte något hållbart skäl.
Speciellt inte då Sveriges offentliga skuldsituation är
utomordentligt god.

Den formella benämningen när man
beskriver olika länders offentliga skulder är offentlig
nettoskuld. Detta syftar till det samlade resultatet av ett lands
offentliga finansiella tillgångar med avdrag för
skulderna. Fasta tillgångar i form av byggnader och järnvägar
m.m. tas inte upp.
Sverige har inte längre någon
offentlig nettoskuld. Det finns visserligen skulder, men dessa
överträffas av ännu större finansiella
tillgångar. Summan är istället ett överskott på
dryga 500 miljarder kronor.
I diagrammet ser vi att det bara är
ett fåtal av OECD-länderna, däribland Norge och
Finland, som överträffar Sverige när det gäller
offentliga förmögenheter. Diagrammet visar skulderna som
procent av BNP. Negativ skuld är således tillgångar.
De allra flesta länderna har skulder, totalt sett.
Att ett
land befinner sig på skuldsidan innebär nödvändigtvis
inte problem. Det beror på vad de lånade pengarna använts
till. I de allra flesta fall rör det sig om fruktbara
investeringar som betalas av under längre tid, exempelvis vägar,
sjukhus och universitet m.m. som förhoppningsvis bidrar till en
positiv utveckling.

Vi kan konstatera åtminstone tre
viktiga saker när vi jämför ländernas offentliga
nettoskulder. 1. Det finns inget som säger att offentlig
skuldsättning per automatik är av ondo. Många länder
har stora skulder som balanseras av värdefulla investeringar som
betalas efterhand som de förbrukas. 2. Sverige har under inga
omständigheter problem med ”statsskulden”
Tvärtom,
vi har synnerligen goda möjligheter till omfattande
investeringar och fortfarande vara skuldfria. 3. Sveriges skuldläge
kan överhuvudtaget inte motivera utförsäljning av väl
fungerande statliga företag.

I Sverige finns fortfarande
en utbredd föreställning om att vi har problem med en stor
statsskuld. Detta är en seglivad myt som grundades genom Svenskt
Näringslivs (dåvarande SAF) opinionsbildning kring
”krisen” under 1970-talet och framåt. Kristänkandet
blev ledstjärnan i en strategi att svartmåla det svenska
välfärdssamhället. Med krisens hjälp kunde
nyliberala idéer få fotfäste. 1982 var framgången
ett faktum. Socialdemokraterna vann visserligen valet men påbörjade
sin Tredje vägens politik, vars ekonomiska program utgick från
kristänkandet. Lösningarna hade starka inslag av nyliberala
resonemang och bröt därmed den traditionella keynesianska
inriktningen. Näringslivet stod både för
problembeskrivning och lösningar.

Idag ger de statliga
bolagen vinster och utgör en viktig del i Sveriges långsiktiga
närings- och regionalpolitik. Utan några hållbara
motiv kommer de att säljas till högstbjudande – trots att
de svenska statsfinanserna är bland de starkaste i världen.
Regeringens skäl för detta är rent ideologiska och
stämmer väl överens med ett av nyliberalismens mål
– utplånande av gemensamt ägande.

Otto Rehbinder
Vänsterpartiet

Lasse Ohly fyller på och sammanfattar i samma ärende:

Vi blir inte rikare för att vi säljer ut gemensam egendom!
Den moderate finansminisistern Anders Borg argumenterar på DN debatt för att vi ska behålla överskottsmålet i statsbudgeten. Detta motiverar han med att om överskottsmålet överges skickar vi över räkningen till våra barn och barnbarn. Jag menar att resonemanget inte håller. Överskottsmålet gör oss inte rikare. Det innebär istället att vi låser pengar som skulle kunna användas till investeringar i till exempel jobb, bostäder kollektivtrafik och ny miljöteknik. Att avstå från att investera och istället samla pengar på hög gör oss inte rikare. Att investera gör oss däremot rikare. Det ger fler jobb och skapar värden som kommer framtida generationer till del. Samtidigt planerar regeringen för stora utförsäljningar av gemensam egendom. Barnen blir inte rikare om vi säljer det vi äger tillsammans och sätter sprätt på pengarna. Om jag säljer mitt hus och sätter sprätt på pengarna får ju mina barn mindre i arv. Det som planeras att säljas är verksamheter som ger vinst till staten. Men ett statligt företag säljer man bara en gång. Vinsterna från statliga företag, däremot, betalas ut år efter år och är långsiktigt mycket bra för samhällsekonomin. Det blir som att pinka i brallorna, det blir varmt en stund men sen blir det bara kallare. Högeralliansen genomför sin politik av ideologiska skäl. Man tycker helt enkelt inte om gemensamt ägande utan föredrar privat ägande. Genom att sälja ut det gemensamma kan redan penningstarka göra klipp men det stora flertalet blir faktiskt fattigare. Lasse Ohly

Uppdaterades: 18 jan 2007