Läs Ali Esbatis tänkvärda krönika från senaste Flamman genom att dubbelklicka i denna text. Trodde du att EU inte påverkar svensk politik så är det nog dags att tänka om. Dubbelklicka och begrunda
Själv fick denna skrivning mig att vakna upp:
Det är ingen naturlag att Sverige måste vara klassens ljus i accepterande av impopulära EU-beslut.

PRECIS! Här är pudelns kärna! Låt oss bli obekväma!

EU: Beslut har fattats

Några EU-relaterade frågor har sökt sig upp till den mediala ytan under
senare tid. Förslaget till tjänstedirektiv – som skulle ge
privatisering av samhällelig verksamhet en stöt framåt och underlätta
lönedumpning – skapade facklig mobilisering på många håll och tvingade
fram en slags kompromiss i EU-parlamentet. Men kompromissen, mellan
socialdemokrater och konservativa, innebär fortfarande ett steg i
marknadsliberal riktning, och viktiga prejudicerande avgöranden har
överlämnats till EG-domstolen.
Vaxholmsfallet väntar på utslag i samma domstol. Här ska det bestämmas
om svenska fackföreningar har laglig rätt att vidta konfliktåtgärder
för att hävda svenska kollektivavtal. Det är med andra ord själva
grundplåten för den svenska arbetsmarknadsmodellen som ska bedömas
juridiskt. Regeringen har hemligstämplat de andra EU-ländernas inlagor
till domstolen.
I dagarna framkom att EU kanske kommer att lägga in en dödsstöt mot
hela den svenska allmännyttan. Fastighetsägarunionen har klagat hos
överheten. Det kan bli fastställt att modellen bryter mot reglerna för
statsstöd och att bolagen alltså måste höja hyrorna.
De här frågorna är ändå undantag. Det mesta av EU:s påverkan på lagar
och regler i Sverige förblir okänt för svensk allmänhet. Stora sjok av
EU-beslut meddelas bara efter fullbordat faktum. Massvis med människor
inom regeringskansliet, myndigheter och institutioner arbetar med att
integrera EU-lagar i svensk rätt, utan att detta blir föremål för
sedvanlig debatt.
En stor del av påverkan sker också genom att beslut inte fattas. Nya
regeringens förslag om sänkt arbetsgivaravgift för en del särskilda
tjänstebranscher är förvisso mycket dåligt. Men att den först måste
bedömas av EU-kommissionen, gentemot EU:s statsstödsregler, är
anmärkningsvärt. I själva verket finns det en mängd goda förslag som
genom åren aldrig ens presenterats, eftersom de kunnat bryta mot
EU-regler. Om dessa blir det heller ingen politisk debatt.
Form och innehåll hänger samman. EU-maskineriet mal på i nyliberal
riktning, och gör det genom att frågorna samtidigt hanteringsmässigt
framstår som byråkratiska istället för politiska. Den nyliberala
politiken avpersonifieras, blir svårare att mobilisera mot.
EU:s demokratifrämmande överprövningsrätt och nyliberala grundton kan
inte bara behandlas som pliktskyldiga fotnoter. Den välgrundande
EU-skepsis som finns i Sverige behöver få resonans i det politiska
samtalet. Det kan inte räcka med ständiga axelryckningar åt en
utveckling som gör det allt svårare att bedriva politik inom ramen för
svenska demokratiska strukturer. Det behövs en rörelse för upprördhet
över EU-beslut, och politiskt tryck för obstruktion av dem. Det är
ingen naturlag att Sverige måste vara klassens ljus i accepterande av
impopulära EU-beslut.

Ibland upplever man också på vänsterkanten en motvilja mot
EU-diskussioner för att de kan riva upp sår i socialdemokratin och
försvåra en regeringsduglig koalition inför nästa val. Men det är
tvärtom. Om det inte förs en politisk diskussion kommer vänsterpartiet
att ställas inför en pest-eller-kolera-situation: att acceptera
business as usual på EU-området, eller tvingas sura på basis av sådant
som många kan uppfatta som tjurskalligt principrytteri. Med en
föregående politisk debatt blir det lättare att finna konstruktiva
vägar framåt.
EU-minister Cecilia Malmström uppges nu ”ladda” för 2009.

Under detta år ska enligt planerna nya länder anslutas till unionen,
det bortröstade konstitutionsförslaget i någon form tas ut ur frysboxen
och Sverige åter hålla i ordförandeklubban. Ladda om, borde alltså även
den EU-kritiska vänstern göra.

Uppdaterades: 08 dec 2006