Klicka i texten och läs hela Josefin Brinks 1:a majtal i Stockholm i år.

 

<!–
@page { size: 8.27in 11.69in; margin: 0.79in }
P { margin-bottom: 0.08in }
–>

Kamrater,

I år precis som alla andra år
har jag och säkert många av er fått frågan vad
det är för mening med att fira 1 maj. Och säkert har
många av oss försökt svara och förklara varför
det är viktigt att demonstrera för frihet, rättvisa
och solidaritet. Man kan ju fråga sig, varför vi alltid
ska behöva förklara det. Och varför man aldrig ser
någon som tvingas svara på varför han eller hon INTE
firar 1 maj.

Det säger en hel del om själva
utgångspunkten i samhällsdebatten, om den absurda logik
som präglar det offentliga samtalet.

En logik som innebär att
krigshetsare aldrig behöver förklara sig medan vi
fredsvänner tvingas svara på hur vi tänkt oss att
världen ska fungera om inte USA får lov att angripa andra
länder efter eget godtycke.

En logik som innebär att det anses
helt rimligt att sänka skatterna med 65 miljarder kronor, men
där det framställs som helt orealistiskt att satsa 6,5
miljarder kronor på att anställa 40 000 personer i
skolan, sjukvården och äldreomsorgen.

Där de rika framställs som
offer för hemska orättvisor medan de arbetslösa är
lata, de sjuka simulerar och kvinnor som kämpar till sig en
liten löneökning framställs som hot mot det stabila
ränteläget.

Kamrater, högern har inte bara
vunnit den politiska makten, de har också tillskansat sig
makten att ställa frågorna och formulera problemen. Det är
högerns logik som styr debatten. Att vända på den
logiken är en stor och viktig utmaning som var och en av oss
måste ta på största allvar.

Det är dags för andra röster
att ställa frågorna och formulera kraven. Det är dags
för oss att ta initiativet och sätta dagordningen.

Och vilka är då vi? Vi är
de fackliga ombudsmännen som vill ha gratis museer och välfyllda
bibliotek, vi är flatorna som vill ha fasta jobb på
heltid, vi är svennarna som vill ha en generös
flyktingpolitik, vi är blattarna som vill ha gratis
kollektivtrafik, gubbarna som vill höja hemvårdarnas
löner, tanterna som vill att bögar ska få gifta sig
och vi är vårdbiträdena som vill stoppa
miljöförstöringen. Vi är alla dem som har allt
att förlora på högerns politik och allt att vinna på
ett solidariskt samhälle där mänskliga rättigheter
och behov är ledstjärnor för varje politisk strävan.
Det är vi som vet att annan
politik och en annan värld är möjlig!

Kamrater,
Det är vi som måste säga
nej till den paranoja och det krigsvansinne som breder ut sig i namn
av krig mot terrorismen. Men som är misstänkt likt ett
modernt kolonialprojekt där USA försäkrar sig om
ekonomisk och politisk dominans på alla kontinenter.

Det är vi som måste
protestera mot ockupationen av Irak, där Saddam Husseins blodiga
diktatur har ersatts av en ännu blodigare vardag i kaos och
skräck.

Det är vi som måste kräva
ett stopp för den förnedrande apartheidregimen i det
ockuperade Palestina och stå upp för det palestinska
folkets rätt till ett värdigt liv i frihet.

<!–
@page { size: 8.27in 11.69in; margin: 0.79in }
P { margin-bottom: 0.08in }
–>

Det är vi som måste säga
nej till Sveriges deltagande i kriget i det sargade Afghanistan. Och
det är vi som måste höja våra röster mot
de allt kärvänligare relationerna med Nato som den svenska
regeringen och det svenska försvaret nu bygger upp.

För vi vet att fred och demokrati
inte kan födas ur våld. Vi vet att vapen inte skapar
säkerhet och att avlyssning och kontroll inte skapar trygghet.
Och vi vill, ja, vi kräver, att Sverige ska vara en röst i
världen som talar mot krig och förtryck, för fred,
demokrati och rättvisa!

Det är också vi som måste
stå upp och försvara den gemensamma välfärden
som högerregeringen nu vill börsnotera.

För det är vi som äger
de allmännyttiga bostadsbolagen, som är själva grunden
för en social bostadspolitik som har rätten till ett eget
hem för alla som mål. Utförsäljningarna till
bostadsrättsföreningar leder bort från det målet.
För varje hus i allmännyttan som säljs ut stängs
dörrarna för alla i bostadskön och öppnas
istället för bankerna.

Vi äger också de statliga
bolagen, och vi har nytta av dem. De drar in pengar som vi kan
använda till vår gemensamma välfärd. Och det vi
äger gemensamt kan vi också besluta hur vi vill använda.
Våra bolag kan fylla andra viktiga funktioner än vad det
privata näringslivet kan. Om vi vill kan vi till exempel använda
vårt ägande för att satsa på den miljö-
och energiomställning som är livsnödvändig för
hela vår planet, och som markandskrafterna visat sig helt
ointresserade av. Högerns realisation på våra
gemensamma tillgångar är inte bara kortsiktigt olönsam,
den hotar också möjligheterna till kloka investeringar i
vår framtid.

Men högern nöjer sig inte med
att sälja våra bolag. De ska också sälja så
mycket de kan av våra mest centrala välfärdsverksamheter.
Utbildning, sjukvård, barn- och äldreomsorg, allt ska
konkurrensutsättas, upphandlas eller helt säljas ut. Och vi
har all rätt att avkräva dem en förklaring. Varför
ska privata företag tjäna pengar på våra barns
skolgång? Varför ska höftledsoperationer och
förlossningar generera aktievinster?

Varför i all världen, när
all erfarenhet visar att segregationen i skolan ökar i takt med
antalet friskolor. När privata vinstintressen i vården
leder till dyrare, sämre och mer orättvist fördelad
vård. Och när privatiseringar av äldreboenden och
förskolor har lett till personalnedskärningar, ökad
stress och sämre löneutveckling för de anställda?

Det är våra verksamheter.
Det är vi som betalar för dem. Det är vi som behöver
dem. Vi har faktiskt rätt att kräva att våra helt
rimliga anspråk på att välfärden ska finnas där
när vi behöver den på inga villkor ska vägas mot
aktieägares krav på vinstutdelning!

Kamrater,
Vi har alla märkt av det hårdnande
klimatet i arbetslivet. Hög arbetslöshet och slimmade
organisationer har gjort oss mer sårbara för
arbetsgivarnas godtycke. Vi har sett hur arbetsplatser har tystnat i
takt med att de otrygga anställningarna blivit fler. Vi har känt
av hur arbetstempot har höjts och vägen till dörren
har blivit kortare för den som inte orkar hänga med.

Och nu står vi här med en
regering som satsar allt de har på att göra just de här
problemen ännu värre. En regering som avsvär sig allt
politiskt ansvar för arbetslösheten, och istället
lägger skulden på de arbetslösa. Genom sänkt
a-kassa och hårdare krav på att söka alla lediga
jobb var som helst i landet menar regeringen att de slöa
arbetslösa ska piskas upp ur sofforna.

Men det stora problemet är ju inte
alls att arbetslösa söker för få jobb. Problemet
är ju att det finns för få jobb att söka. På
det problemet har regeringen ingen lösning.

Syftet med den hänsynslösa
hetsen mot de arbetslösa är istället att ytterligare
försvaga löntagarnas ställning och pressa ner lönerna
för de som redan tjänar minst.

Udden är tydligt riktad mot
ungdomar, invandrade och kvinnor i LO-yrken, som redan idag
diskrimineras och har det extra tufft på arbetsmarknaden.
Regeringen urholkar anställningsskyddet genom fler otrygga jobb,
försämrar de yrkesinriktade gymnasieprogrammen och skär
ner på vuxenutbildningen. De som inte presterade på topp
i nian, ska inte ha nån chans att komma igen, och de som
tvingas vänta vid telefonen på tillfälliga jobb ska
nöja sig med att inte vara helt utslagna.

Samtidigt pågår en ursinnig
hetskampanj mot facket. Borgerliga riksdagsledamöter, rabiata
ungdomsförbund och liberala ledarskribenter tävlar om att
hitta på de mest kränkande och nedsättande
benämningar på fullt legitim facklig verksamhet. Blockaden
mot en salladsbar i Göteborg som vägrade teckna
kollektivavtal, tas till intäkt för att konflikträtten
måste inskränkas, eftersom facket påstås ha
fått för mycket makt.

Kamrater, det är ju precis
tvärtom. Och när vi nu formulerar våra krav och idéer
om framtidens arbetsmarknad kan vi inte nöja oss med några
återställare för den skada högerregeringen
ställer till med. Självklart ska vi restaurera a-kassan och
förbättra den så att den åter blir en trygg
försäkring. Men vi måste ställa upp betydligt
högre mål än så.

Vi behöver en politik där
full sysselsättning har högsta prioritet. Vi behöver
en lagstiftning som ger färre otrygga anställningar och
fler fasta heltidsjobb. Vi behöver stärka yttrandefriheten
och skyddet för fackliga förtroendevalda. Vi måste ta
krafttag mot etnisk diskriminering och kränkningar i
arbetslivet.

Och vi vet, att grundförutsättningen
för rimliga löner och arbetsvillkor är
kollektivavtalen och det dagliga fackliga arbetet ute på
arbetsplatserna. Därför har vi alla ett stort ansvar för
att mobilisera för krav på kollektivavtal och stöd
till fackliga stridsåtgärder.

Och vi har alla ett ansvar för att
argumentera emot de lögner och oförskämdheter som
högern sprider om den fackliga kampen. Därför måste
vi vara mycket tydliga i att vi står upp för LO-förbundens
rätt att kräva avtal som ger mer till lågavlönade
kvinnor och för fackens rätt att bekämpa lönedumpning
och utsugning av rättslösa utländska arbetare. Det,
kamrater, är verklig solidaritet!

Ett särskilt deprimerande faktum
med Reinfeldts regering är att de i praktiken monterat ner hela
jämställdhetspolitiken. I regeringskansliet tävlar
ministrarna om vem som minst av allt kallar sig feminist. Och det
erkännandet får man ju ge dem, att det visar de tydligt
också i handling.

En av de första åtgärder
den nya regeringen vidtog var att kasta förslaget om rätt
till heltid i papperskorgen. Alla ska arbeta mer säger de, men
när kommunals, handels och hotell och restaurangs medlemmar
vägras heltidsjobb av sina arbetsgivare, då är det
helt i sin ordning tydligen.

Och det finns ju en viss konsekvens i
det, för lågbetalda deltidsarbeten är vad regeringen
anser att LO:s kvinnor ska nöja sig med. Det är ju såna
jobb regeringen vill stimulera med sina skatterabatter på
hushållsnära tjänster, som de dessutom har mage att
kalla en jämställdhetsreform.

På vilket sätt blir Sveriges
kvinnor mer jämställda för att Fredrik Reinfeldt och
Anders Borg får rabatt på att köpa sig fria från
sin del av hushållsarbetet? På vilket sätt gynnas
eller uppvärderas hårt arbetande städerskor av att
staten sätter en realapp på deras arbete?

Vad skattesubventionen av
hushållstjänster gör är att ställa de
priviligerade kvinnorna utanför kampen för jämställda
villkor för alla: Jämställdheten blir en klassfråga
medan orättvisorna mellan kvinnor och män består i
samhället som helhet.

Till detta kommer Göran Hägglunds
vårdnadsbidrag, som ju egentligen borde kallas hemmafrubidrag.
För ingen tror väl, att det är särskilt många
män som kommer att stanna hemma med barnen för 3 –
4000 kronor i månaden? Nej, vårdnadsbidraget är ännu
ett exempel på hur högern vill använda skattepengar
för att konservera en patriarkal arbetsfördelning mellan
könen.

Det är ju pinsamt att en så
gammaldags politik kan passera i vår tid. Drömmarna om
hemmafruar och billigt tjänstefolk är lika utdaterade som
raketost och bakelit.

Låt oss i stället blicka
framåt på moderna lösningar som befriar oss från
könsförtryck och sexism. Låt oss kräva delat
föräldraansvar och lika rätt att gifta sig och bilda
familj för samkönade par. Låt oss kräva
ordentliga satsningar på att höja kvinnors löner och
rätt till trygga jobb på heltid. Låt oss kräva
krafttag mot det sexualiserade våldet mot kvinnor, bögar
och transpersoner. Och låt oss förenas med kvinnor och
feminister i hela världen i våra krav på rätten
att själv bestämma över vår egen kropp och
rätten att delta i samhällslivet som fria, självständiga
individer.

Slutligen
Det finns ingen som sitter på den
stora förlösande insatsen mot högerpolitiken. Det
finns ingen grundbult att skruva ur. Det är, som det alltid har
varit, vi själva, var och en av oss, som kan åstadkomma
förändring. Och det kan vi göra på det sätt
som arbetarrörelsen, kvinnorörelsen, miljörörelsen
och alla andra folkrörelser alltid har gjort. Genom att gå
samman och studera och diskutera, fundera och formulera alternativ,
demonstrera och argumentera. Genom många insatser, stora som
små, överallt där människor lever och träffas
kan vi nöta ner högerns övertag och bana väg för
en bättre framtid.

Kom ihåg att vi är tusenfalt
fler än de som vinner på högerns politik och
tillsammans är vi hur starka som helst!

Länge leve kampen för frihet,
jämlikhet och systerskap!

Uppdaterades: 17 maj 2007